Gör en världsresa – följ oss från start till mål

För dig som vill följa vår resa i turordning – från första till sista blogginlägg! Klicka dig fram via högerpilen ovanför rubriken på varje inlägg. Du börjar genom att klicka här. Trevlig resa;)!

//Sofia

Resbloggen tar semester

Att resa hem var de ensammaste och tråkigaste fyrtio timmarna på sex månader. Plötsligt var jag helt själv! Men spännande flygning och ett häftigt land verkar det vara – Förenade Arab Emiraterna där jag bytte flygplan. Man flög in över öken till en enorm flygplats proppfull med stressande människor och modern arkitektur. Och svindyrt!

Nu i Hamburg hos lillesyrran – sista anhalten innan Sverige och hem. Och här tar resbloggen ett uppehåll – till nästa gång det bär av!

Tacktacktack för alla roliga, intressanta, snälla, uppmuntrande och regelbundna kommentarer ni har gett!

I en knallgul gummibåt nedför sju meter vattenfall – och lite beach

”Ni kommer garanterat välta upp och ner med båten minst en gång” började våran guide att skrämma upp oss med precis innan vi skulle hoppa i de knallgula gummibåtarna. Vi skulle rafta i Rotorua – i världens högst kommersiellt raftingsbara vattenfall på sju meter. Med våtdrakt, flytväst, hjälm och varsin paddel placerades vi tillsammans med tre andra tjejer och en guide i en gummibåt och började guppa nedför uppvärmningsvattenfall i en tjugotvågradig flod. Det var vackert, det var häftigt och det var adrenalinkick. Tyvärr fick våran guide en paddel i magen när vi  forsade nedför de sju metrarna och bröt några revben. Inte lika kul.

Som kontrast (och for att öva lite mindfulness på order av mamma) åkte vi nästa dag till Coromandel och Hot Water Beach för att gräva oss en grop i sanden och njuta i det runt-trettiosju-gradiga varma vattnet bland alla andras gropar och njutande miner. Kan det bli mer avslappnande än att blicka ut över ett blått hav under höstens ljumma solstrålar i ett ”badkar”?

Och för att fortsätta våran beach-turne åkte vi dagen därpå till New Chums Beach – en strand du måste klättra på stenar och genom skog för att nå, men även en strand som blivit rankad som en av världens tio vackraste strander. Det kunde man förstå.

Nu befinner vi oss i Auckland och försöker spendera upp våra sista slantar innan hemfärden i övermorgon. Och det är inte så svårt som jag just fick det att låta.

//Sofia

Ps. Här kan ni läsa en intervju om vår resa med mig. Kolla även in webbplatsen om du vill ha restips – här finns allt!

Världens längsta platsnamn och kokande lervälling

Kokande lera

”Taumatawhakatangihangakoauauotamateapokaiwhenuakitanatahu” så heter ett 305 meter högt berg på Nya Zeeland. Och, som vår kära kartbok så pedagogiskt med rosa bokstäver konstaterade: det ÄR det längsta platsnamnet på Nya Zeeland. Faktum är att det till och med är det längsta i världen (85 bokstäver). Tror ni mig inte kan ni googla på ordet och få runt 12 000 träffar.

En liten sjö med kokande lera hittade vi längs med vår väg från Napier till Rotorua. Det var i ett stort vulkanområde som denna sprakande, bubblande, ångande lergryta fanns. Även gejsrar, varma källor och olika sorters ”pools” låg längs med vägen. De flesta tyvärr innanför lås och bom för den som inte pungade upp med stora (i alla fall i en fattig backpackers ögon) summor pengar.

Upplevelser i världens sydligaste huvudstad – lilla Wellington

Wellington

Båtfarden mellan Picton på sydön och Wellington på nordön anses vara en av världens mest spektakulära färjelinjer – när vi åkte var havet i uppror och det mesta vi såg var vitt skummande vatten, barn som skrek och spyende foräldrar – spektakulärt värre.

Wellington – världens sydligast belägna huvudstad är en mysig stad full av cafeer och restauranger med mat från hela världen. Idag var vi på Te Papa – ett museum inte som alla andra. Tyvärr. Det här var nämligen helt fantastiskt kul. Och det sägs även vara ett av världens bästa med sina innovativa och interaktiva utställningar. Vi testade på hur en jordbävning känns, upplevde Nya Zeelands historia i en ”junk-shop” och lärde oss att många skottar kom hit och förde med sig en stor del av sin kultur. Bland annat finner man en del gotiska byggnader i städerna. Och så såg vi en utställning om maorierna – Nya Zeelands ursprungsbefolkning som är invandrade polynesier. ALLA invånare på Nya Zeeland kallar föresten sig själva för kiwis. Kivi heter även en speciell flygoförmögen fågel som bara finns här och som har en spetsig lång nabb och långa hårliknande fjädrar på kroppen. Namnet har den fått av sitt läte ”k-wee”. Så nu vet alla det.

Sedan handlade vi i en av flera helekologiska supermarkets och lagade en smarrig quinoa-sallad och kände oss som hemma. Det var bara priset som inte var lika snordyrt. I morgon bär det av vidare längs med ostkusten upp till Napier.

I kajak på Milfords fjord och biltur upp till Abel Tasman National Park

Milford Sound

Milford Sound även kallat ”the eight wonder of the world” ligger i Fiordland – en nationalpark med fantastiska fjordar och vandringsleder i världklass. Vill du gå den berömda Milford trekken måste du ibland boka ett helt år i förväg för att få plats! Vi nöjde oss med att vandra på den i bara två timmar och sedan paddla kajak i fjorden. Och man kan förstå varöor turister vallfärdas hit i busslaster. Det är helt enkelt ofattbart vackert! Tyvärr hade vi inte vädergudarna på våran sida och fick vandra under tjocka moln och paddla ifrån regndropparna. Men regnet skapade i gengäld mängder av vackra vattenfall som porlade nerför bergen.

I Milford kunde jag ha spenderat ett år bara strosa omkring i vackra landskap och i tystnad glida fram på en spegelblank blå fjord. Men nedräkningen har börjat för våran del och vi tog var bil och körde upp längs med ostkusten till Nelson och Abel Tasman National Park istället. Våran karta, som likt alla andra kartor du köper i Nya Zeeland har en speciell symbol (en guldring överraskande nog) som utmärker varenda plats där Sagan Om Ringen-filmerna är inspelade, visade att just här skulle vara en sådan plats. Svarta märkligt formade kantiga spetsiga stenar stack upp på de gulbruna böljande kullarna. Vi spekulerade och spekulerade med våra obefintliga kunskaper om filmerna om det kunde varit Rohan, Isengaard eller Fangorn sedan kom vi inte på några fler namn. Och det visade sig efteråt vara skogen som använts som Mines of Moria och bäst tog man sig det med helikopter. Sä nära men ända inte.

I Frodo Baggins fotspår – på ridtur i paradiset

Ridtur

Om Australien är backpackingfenomenets högkvarter så är Nya Zeeland definitivt extremsporternas. Här lyder inte frågan ”ska du bungyjumpa?” utan ”VART ska du bungyjumpa?”. Och utbudet av sätt att få adrenalinkickar på är oändligt. Allt från ”hederlig” rafting, skydiving och fyrhjuling till att ligga instoppad i en gigantisk badboll och studsa nedför vattenfall. Och Queenstown är extremsporternas Nya Zeelands mekka. Alla som kommer hit gör det för en sak: söka nya kickar på dagen, festa på natten. Men till alla adventure-bookings-försäljares förtret ska jag och Magda ”bara” rida här.

Det gjorde vi idag. På vackra fullblod galopperade vi runt i landskap som agerat scenografi åt Sagan Om Ringen-filmerna – på hästar som deltagit i filmen. Längre bort pågick just nu en ny filminspelning, det spekulerades om att det skulle vara till den nya Hobbits-filmen.

Paradise hette platsen som bland annat agerat Rohan i filmerna. Vackra gröna kullar med höga snöiga fjälltoppar i horisonten och i skogen som omgav paradiset hade scenen där Boromir dör spelats in. I Paradise vankade även ”the paradise duck” runt. En mycket speciell fågel som håller sig till en och samma partner hela livet. Och när honan dör sätter sig mannen på henne och sörjer. Tills han också dör – av svält. Men dör hanen sätter sig honan bara på honom ett litet tag – sedan tröttnar hon och skaffar sig en ny partner.

The great alpine highway och glaciär vandring på Franz Josef – Nya Zeeland!

Glaciärgrotta

Att skippa campingen visade sig vara ett klokt beslut – sju grader visade termometern när vi anlände till ett duggregnigt Christchurch på Nya Zeeland mitt i natten. En riktigt småstad med många mysiga cafeer och kaffebarer (flera ekologiska och fairtrade). Dock inte så mycket mer så efter en dag hämtade vi ut vår hyrbil (den här gången en liten Nissan Pulsar) och körde iväg på väg 73: ”The great alpine highway”.

I Arthurs Pass tog vi in på ett hostel. Kaminen sprakade och alla satt och sörplade på en kopp te i ”vardagsrummet” och om det inte hade vart för den svårfångade nya zeeländska dialekten som kom ur allas munnar hade man nästan kunnat tro vi hamnat i en nordisk fjällstuga.

Nästa dag sken solen för första gången på några dagar och våra svenska gener sa oss att soldagarna ska man ta tillvara på för nästa gång kan vara om typ tre veckor. Så vi vandrade uppför ett fjäll. Och uppför var det verkligen. Men efter två timmar insåg vi att mödan var väl värd när den vidunderliga utsikten bredde ut sig i en sprakande kaskad av färger. Och plötsligt förstod jag varför både Sagan om Ringen-, King Kong- och Narnia-filmerna är till största del inspelade här på Nya Zeeland. Någat du föresten blir påmind över överallt. Sagan Om Ringen-affischer, -souvenirer, -guidade turer med mera med mera. Men det kanske inte är så konstigt när filmen gav arbetstillfällen åt nästan halva befolkningen och drog in miljardbelopp åt landet.

Franz Josef heter en av Nya Zeelands största glaciärer. På den klättrade vi runt en heldag med isdubbar under kängorna. Ibland fick vi fira oss ner med rep, ibland klämma oss igenom trånga isgångar, ibland hacka oss uppför isbackar. Isen var vacker, skiftande i blå-turkosa toner. Turen var seg med alldeles för många turister på samma is. För mycket lyssna och vänta - för lite göra. Men en kul upplevelse!

Från fjorton mils sandstrand till fjällvandring i Snowy Mountains

Efter ett kargt landskap hittade vägen sig ner mot havet och Paradise Beach på Australiens sydkust. Och stranden gjorde helt klart skäl för sitt namn. Etthundrafyrtiofyra kilometer roströdgul sandstrand som bredde ut sig längs med ett mörkt turkost hav. Inte en människa och havet som fräste ut sina skummande vita vågor över stranden. Solnedgången färgade molnen i pärlemo. Där sov vi en natt, jag, Magda och EN sovsäck i en svinkall baklucka. På vår morgonpromenad längs med stranden dagen därpå stötte vi plötsligt på en stor svart klump. Inte förrän vi var nästan framme färstod vi var det var: ett sjölejon som argt över att vi stört honom vankade ner i havets brusande vågor.

Efter det Snowy Mountains – Australiens alper och Kosciuszko – Australiens högsta berg (2,228 moh). Där vandrade vi i fjälllandskap med porlande bäckar, torra slätter, fjälltoppar, kristallklar luft och silverskogar (en stor skogsbrand härjade här 2003 och lämnade efter sig trädskelett som skiftar i silver).

Sedan lamnade vi in bilen i Sydney. Då hade vi kört ettusenfemtio mil.

Multikultur i Melbourne

Natur och väder var dramatiskt när vi närmade oss Melbourne i vår Ford Falcon – karga, torra slätter med spretiga, ilskna barrträd, stormbyar och ett tjockt, gulgrått, varmt dimmtäcke som smetade ut sig över stadens spårvagnar och höga hus. Melbourne – en multikulturell stad. Där passade vi på att besöka museum och se utställning om aboriginerna. En vacker och intressant utställning som gjorde en upprörd – en hemsk historia som utspelade sig väldigt nyligen, antagligen pågående.

Och så var vi ju tvungna att besöka något som tydligen blivit en specialitet för Melbourne: choklateriorna. Mums.

//Sofia