Du läser fel blogg

USA-resa slut. Buhu. Bloggandet fortsätter nu på sofiazetterqvist.wordpress.com istället.

Dom är snälla. Amerikanarna.

Amerikanarna är snälla, tänkte jag där jag stod i kön till passkontrollen. Dom är snälla. Och så tänkte jag på hur jag skulle skriva ett blogginlägg om hur snälla alla amerikanare är. Alla som vi mött på den här resan har varit snälla och alla mina fördomar om skrikiga, självupptagna och ointresserade amerikanare har suddats ut. Dom är snälla. Amerikanarna. Tänker jag och räcker leende fram mitt ihopslagna pass till vakten. Hon tar upp det sträcker det rakt upp i luften och skriker med gäll, hög röst så jag nästan hopppar upp i famnen bredvid mig att “ni ska ha era pass färdiga med informationssidan uppslagen så går det här mycket lättare och snabbare för mig”. Hon är arg och nu vet alla i hela kön hur man ska hålla passet. Och så vet de vilken ful min jag gör på mitt passfoto också.

Starka kontraster i Kalifornien

Utan att märka det kom jag in i vad man kanske skulle kunna kalla för San Franciscos slumområde: Tenderloin. Plötsligt kryssade jag fram mellan hemlösa tiggare, fattiga ungdomar, trasiga kläder och knark och spritstank varvat med urin. Varannat skylfönster tilllhörde någon liten tobakaffär eller café, varannan var en porrklubb eller sunkig bar. Här gick inga turister. Och så jag.

Men lika plösligt befann jag mig istället på breda gator mellan lyxiga fasader, glansiga bilar och män i kostym. Financial District ligger bara några kvarter bort. Och går man ytterligare några till kryssar man snabbt fram mellan kinesiska fraser, torkade svampar och ivriga försäljare i Chinatown. Det är med andra ord inte bara kullarna som gör de stora skillnaderna mellan topp-lyx och dal-fattigdom i kontrastrika San Francisco.

Hela USA-resan har varit kontrastrik. Först en vecka i storstaden med nästan 800 000 invånare, händelser, puls och lyxshopping - San Francisco. Sedan till byhålan med knappt 900 invånare - Mendocino, en ort vid havet med sälar, kanotpaddling, fyr och häftiga havsvågor.

Sedan ner till cookisarna i Santa Cruz - en konstig stad jag aldrig fick grepp om - var det en surfstad? Knarkstad? Studentstad? Vad? Efter det upp till Land of Medicine Buddha Center långt uppe bland Santa Cruz böljande berg. Från skadade cookisar till sköraste renhet. Här fanns bönehjul, gumpa och veganmat. Här fick vi skriva under på att vi inte skulle ljuga, inte stjäla, inte låna utan att fråga och inte döda “including insects”.

Även Kaliforniens natur är kontrastrik: stora, höga snöbeklädda berg, långa surfsandstränder, heta solar och iskalla vindar.

Mexikansk tant stirrar på gatan

Efter misslyckade försöka att hitta en enda iphone till salu i hela San Francisco sitter jag nu på ett café med trådlöst internet. Tanten som äger det sitter i fönstret och stirrar ut på gatan och lyssnar på sin salsamusik som sprutar ut ur högtalarna. Hon har gjort det sen jag kom för jag är den enda som verkar hitta hit. Snart slänger hon nog ut mig på gatan hon stirrar på för jag har suttit här i flera timmar. Men så har hon också tagit dubbla priset på allt jag har köpt av henne. Jag tänker att det är väl det enda hon kommer tjäna idag och betalar. Just nu skulle jag kunna betala hur mycket som helst bara för att få sitta här i värmen och interneta istället för att irra runt på San Franciscos gator med alldeles för mycket packning i alldeles för små resväskor.

Bonusdag

Det kan man kalla det för, min oplanerade extradag i San Francisco. Jag ska åka hem onsdagen den 23 läser jag på biljetten och tänker aha, jag ska åka hem tisdagen den 22. Tur att jag kollade på biljetten igen. Och tur att det fanns lediga hostelplatser kvar. Och wireless internet.

Surfingillusion

I filmerna fräser de fram över enorma vågor. Surfarna. De har vinden i håret och skummet yr runtomkring dem där de rider på vågen i flera hundra meter. Och väldigt ofta ser det väldigt kul, häftigt och underbart härligt ut.

Igår surfade jag.
Redan när jag skulle klämma mig in i en tajt, åtsittande våtdräkt började den härliga bilden försvinna. Och när jag, efter att ha släpat den tunga brädan ner till stranden (jag kan inte förstå hur de i filmerna kan galoppera fram på stranden med brädan under armen och se sådär coolt avslappnade ut), kliver ner i det iskalla vattnet är de bitarna jag fortfarande kommer ihåg av alla surffilmer definitivt bortblåsta.

Så gäller det att ta sig ut till dom stora vågorna. Motströms såklart, och med tusenmiljarder vågor som välter en på vägen. Sedan ligger man ute i det iskalla vattnet och försöker fånga någon stor våg som man kan surfa på. Och man väntar och väntar. Fötterna är iskallla, ögonen svider och man har ont i hela kroppen.
MEN så plötsligt kommer den där vågen och man får den där perfekta tajmningen och brädan bara flyger fram på en fräsande våg och man själv bara står där på knäna och undrar vad som händer och ser vågskummet fräsa under en och vinden river i håret och det går i ilfart fort framåt. Långt framåt! Och då förstår man kicken med att surfa. Plötsligt uppskattar man det supersalta vattnet som svider i ögonen och klibbar i håret, vattnet känns inte lika kallt och brädan inte lika klumpig. Surfa är ju faktiskt ganska kul!

Ps. Jag valde medvetet att visa bilden som togs innan vi började surfa. De hundratals på när vi ligger som döda sälar skvalpandes i vattnet känns på något sätt inte lika intressanta.

Cookies i Santa Cruz

Med lätt framåtlutad överkropp gick en gubbe sakta över gatan. Rumpan putade baktungt och med utsträckt arm höll han ett kors framför sig som han oavbrutet stirrade på. Så vandrade han sedan långsamt genom staden. På nästa övergångsställe studsade en kvinna med spretande fingrar lätt fram på trottoaren. ”I Santa Cruz finns det många cookies” konstaterade en kille på vårt vandrarhem och syftade på invånarna. Han var definitvt en av dom.

Ansjovis

Tänk dig att simma omkring i ett knallblått vatten. Det är bara du och det enda du ser är vatten runtomkring dig. Du flyter fram i ett ändlöst hav av tysthet. Det gör dom stora havssköldpaddorna. Stod det på en skylt på världens största akvariemuseum Monterey Bay Aquarium utanför Santa Cruz.

I nästa rum simmade mängder av ansjovisar runtruntrunt i ett runt aquarium som hängde i taket. Alla simmade de åt samma håll, utan uppehåll, med perfekta avstånd mellan varandra. Det var ingen som råkade krocka med en annan, haka fast eller vaja till. Undrar om de någonsin byter håll? “Kom igen alla ansjovisar, nu byter vi håll, va?!” och på tre vänder sig alla fiskarana om och trotsar vattenströmmen tills den vänt. Eller hur går det till? Simmar de runtruntrunt åt samma håll, dag ut och dag in tills de dör?

Där var en ensam ansjovis som försökte simma motströmms i det lysande blå aquariumvattnet. Den försökte och försökte men kom ingen vart. Strömmen var för stark. Och ansjovisarna som simmade medströms alldeles för många. Men den lilla ansjovisen vägrade ge upp. Den lilla ansjovisen var envis. Bland flera hundra ansjovisfiskar som oavbrutet och målmedvetet simmade runtrunt försöke den lilla ansjovisen ta sig fram motströmms. Den lilla ansjovisen skulle jag vilja vara.

Motorvägsmord

En bil svängde in snävt framför en annan på motorvägen. Det tyckte inte den andra föraren var roligt. Så då sköt han ihjäl föraren i bilen. Det verkar vara så man gör här, är någon eller något i ens väg så ser man till att göra sig av med det. Samma dag åkte vi på samma motorväg.

Dag säl

Vattenskvalp.
Solsken.
Vattenvågor.
Solsken.
Svalka.
Hetta.
Dåsa.
Inte jobba.
Inga måsten.

Och det jobbigaste på hela dagen är några turister som trycker fram sina rödbrända trynen och blinkar sorgset ”stackars, måste, rädda”. De vill känna sig lite som i böckerna, lite sådär ute-i-naturen-och-räddar-strandsatta-djur-som-sedan-tackar-dem-genom-tillbakalivräddning-när-hajen-ska-tugga.

Jag vill vara en säl.
Ligga i strandkanten och bara höra vågorna klucka, känna solen steka och då och då bli avsvalkad av en salt våg som sköljer över kroppen.
Vi såg en säl idag.
Den verkade död.
Sen skrek den.