När det är vägen som är målet – på roadtrip i Australien

Hoppa till kommentarer

Problemen började redan på Woolworths supermarkets parkering i Darwin – motorn på vår nyhyrda Ford Falcon ville inte starta. Efter att ha väntat ett tag och försökt några gånger gick den dock igång och ivriga över att få komma iväg ignorerade vi problemet och begav oss – ut i Norra Territoriets outback. Termiternas rödbruna sandstatyer tornade upp sig längs med de kilometerlånga raksträckorna. Vi passerade överkörda kängurus och ”no swimming – crocodiles”-skyltar.

Tvåhundrameter in i Kakadu National Park kom vi – sedan övergick vägen till flod. Man trodde den höll på att gå av på mitten så vi var tvungna att vända och styrde kosan mot Litchfield Park istället. Där tältade vi på en camping med kängurus skuttandes omkring oss. Två sover i bilen och tre i tält – det är hårt och väldigtväldigt varmt OCH väldigtväldigt härligt! Nästa morgon ville inte motorn starta. Igen. Vi konstaterade att batteriet nog var VALDIGT dåligt och stängde av ac:n, radion och började öppna dörrarna samtidigt på ett-två-tre – allt för att spara på ”dom dåliga batterierna” (du har nog redan räknat ut att våra meckabilkunskaper är obefintliga). När vi satt på en parkering i vår stekheta bil och väntade på att batteriet skulle laddas (!) kom en förvånad ranger och undrade om vi behövde hjälp. Efter en snabb titt konstaterade han att det bara var lite glapp i växelspaken. Skönt.

Litchfield Park var fantastiskt vackert. Sprängfulla vattenfall, stora slätter med torra vackra skelettträd och fuktiga regnskogar.

Natt två slog vi upp vårt tält gratis bara vid kanten av en liten infartsväg. Bara vi, tusen myggor och tusen stjärnor (och nagra vildsvinsgrymt ifrån skogarna) – exotiskt värre.

Ute i outbacken på en av alla kilometerlånga raksträckor där mobilen saknat täckning i timmar, bilar passerar några gånger om dagen och närmsta byhåla ligger en timmes korning därifrån – där går såklart vår motortemperatursmätare i botten och varningslamporna blinkar rött. Vi måste stanna. Efter en kvart hör vi en bil komma. Efter ytterligare en kvart kan vi ana den längst bort i horisonten. Och ännu en kvart senare har den hunnit fram. Han kan lokalisera skadan: motorremmen har gått av ”inget borde fungera som det ska”. Sunniva och Magda far aka med honom till närmsta stad och nagra timmar senare kommer en bogseringsbil och hämtar oss andra och bilen.

I stekande sol fördrev vi sedan dagen i byhålarnas byhåla: Mataranka ”the capital of never never”. En typisk outback-byhåla med massor av aboriginer som driver runt (australiens urbefolkning). Det är tragiskt att se – de som bodde här från borjan är nu i en extrem minoritet – många alkoholiserade och med rösträtt bara sedan 40 år tillbaka. Klockan fem stängde den affär som fanns och klockan sex var vår bil färdiglagad (på uthyrningsfirmans bekostnad) och vi kunde rulla vidare – on the road igen!

3 kommentarer

Under Asien- och Oceanienresan

Etiketter australien, darwin, mataranka, Oceanien