Klicka, lyssna, tuta och kör: Roadtrip-listan

Gör en verklig roadmovie.

Sverige är ett av de dyraste länderna i världen att resa i. Men det går att resa budget om man bara bestämmer sig för det. I helgen åkte jag och en kompis till Göteborg och om vi inte hade skaffat oss två parkeringsböter och hon hade ”tappat” mobilen så hade resan blivit extremt billig.

Låt mig presentera: couchsurfing! Du väljer en person som verkar okej, har många recensioner, inte är naken på sin profilbild på couchsurfing.org och sedan får du, efter lite mejlkontakt, förhoppningsvis sova på hans/hennes soffa. GRATIS! Vi fick sova hos en jättesnäll kille i hans etta. Trångt men trevligt och helt klart värt noll kronor. Jag skulle personligen inte göra detta ensam men killen vi bodde hos var en van couchsurfare och sa att han alltid ”råkat ut för intressanta och vettiga människor”.

För att ta oss Stockholm-Göteborg var vi tvungna att hyra bil. Tyvärr tjänar man på att hyra bil istället för att ta tåg/buss. I alla fall om man är flera stycken – vilket vi var, låt mig nämligen presentera: samåkning.se. Här kan du få lift/skaffa passagerare. Vi tog med oss två personer på varje resväg. Efter timmar instoppade i bilen visste vi allt om magtarmssjukdomar, Sydafrikas berg, hade agerat relationsterapeuter, och träffat någon som kände någon som vi kände. Och det bästa: dealen gick ut på att de skulle ge oss pengar!

Hertz har en tjänst där du kan hyra bil helt gratis. Dock är det bara enkel väg som gäller eftersom tjänsten bygger på att du hjälper Hertz ”köra hem” bilar till rätt kontor. Men det drar ju ändå ner reskostnaderna om du slipper betala hyrbil så många dagar! Jag har aldrig använt tjänsten men får ganska ofta mejl-notifikationer om att det finns lediga bilar. Värt en titt alltså: www.hertzfreerider.se

Och sen är det ju bara maten kvar och den kan du få billigt med hjälp av iphone-applikationen Rabble.

Dubai (foto: http://jacobsson57.bloggsida.se)

Att resa hem var de ensammaste och tråkigaste fyrtio timmarna på sex månader. Plötsligt var jag helt själv! Men spännande flygning och ett häftigt land verkar det vara – Förenade Arab Emiraterna där jag bytte flygplan. Man flög in över öken till en enorm flygplats proppfull med stressande människor och modern arkitektur. Och svindyrt!

Nu i Hamburg hos lillesyrran – sista anhalten innan Sverige och hem. Och här tar resbloggen ett uppehåll – till nästa gång det bär av!

Tacktacktack för alla roliga, intressanta, snälla, uppmuntrande och regelbundna kommentarer ni har gett!

Som kontrast (och för att öva lite mindfulness på order av mamma) åkte vi nästa dag till Coromandel och Hot Water Beach för att gräva oss en grop i sanden och njuta i det runt-trettiosju-gradiga vattnet bland alla andras gropar och njutande miner. Kan det bli mer avslappnande än att blicka ut över ett blått hav under höstens ljumma solstrålar från ett ”badkar”?

Och för att fortsätta våran beach-turne åkte vi dagen därpå till New Chums Beach – en strand du måste klättra på stenar och genom skog för att nå, men även en strand som blivit rankad som en av världens tio vackraste strander. Det kunde man förstå.

Nu befinner vi oss i Auckland och försöker spendera upp våra sista slantar innan hemfärden i övermorgon. Och det är inte så svårt som jag just fick det att låta.

Obs! Jordenrunt.se har gjort en intervju med mig om vår resa. Kolla även in webbplatsen om du vill ha restips – där finns ALLT!

En liten sjö med kokande lera hittade vi längs med vår väg från Napier till Rotorua. Det var i ett stort vulkanområde som denna sprakande, bubblande, ångande lergryta fanns. Även gejsrar, varma källor och olika sorters ”pools” låg längs med vägen, de flesta tyvärr innanför lås och bom för den som inte pungade upp med stora (i alla fall i en fattig backpackers ögon) summor pengar.

Wellington – världens sydligast belägna huvudstad är en mysig stad full av caféer och restauranger med mat från hela världen. Idag var vi på Te Papa – ett museum inte som alla andra. Tyvärr. Det här var nämligen helt fantastiskt kul. Och det sägs även vara ett av världens bästa med sina innovativa och interaktiva utställningar. Vi testade på hur en jordbävning känns, upplevde Nya Zeelands historia i en ”junk-shop” och lärde oss att många skottar kom hit och förde med sig en stor del av sin kultur. Och så såg vi en utställning om maorierna – Nya Zeelands ursprungsbefolkning som är invandrade polynesier. ALLA invånare på Nya Zeeland kallar föresten sig själva för kiwis. Kivi heter även en speciell flygoförmögen fågel som bara finns här och som har en spetsig lång näbb och långa hårliknande fjädrar på kroppen. Namnet har den fått av sitt läte ”k-wee”. Det var dagens historialektion.

På eftermiddagen handlade vi i en av flera hel-ekologiska supermarkets och lagade en smarrig quinoa-sallad och kände oss som hemma. Det var bara priset som inte var lika snordyrt. I morgon bär det av vidare längs med ostkusten upp till Napier.

I Milford kunde jag ha spenderat ett år bara strosa omkring i vackra landskap och i tystnad glida fram på en spegelblank blå fjord. Men nedräkningen har börjat för våran del och vi tog var bil och körde upp längs med ostkusten till Nelson och Abel Tasman National Park istället. Våran karta, som likt alla andra kartor du köper i Nya Zeeland har en speciell symbol (en guldring överraskande nog) som utmärker varenda plats där Sagan Om Ringen-filmerna är inspelade, visade att just här skulle vara en sådan plats. Svarta märkligt formade kantiga spetsiga stenar stack upp på de gulbruna böljande kullarna. Vi spekulerade och spekulerade med våra obefintliga kunskaper om filmerna om det kunde varit Rohan, Isengaard eller Fangorn sedan kom vi inte på några fler namn. Och det visade sig efteråt vara skogen som använts som Mines of Moria och bäst tog man sig det med helikopter. Sä nära men ända inte.

Det gjorde vi idag. På vackra fullblod galopperade vi runt i landskap som agerat scenografi åt Sagan Om Ringen-filmerna – på hästar som deltagit i filmen. Längre bort pågick just nu en ny filminspelning, det spekulerades om att det skulle vara till den nya Hobbits-filmen.

Paradise hette platsen som bland annat agerat Rohan i filmerna. Vackra gröna kullar med höga snöiga fjälltoppar i horisonten och i skogen som omgav paradiset hade scenen där Boromir dör spelats in. I Paradise vankade även ”the paradise duck” runt. En mycket speciell fågel som håller sig till en och samma partner hela livet. Och när honan dör sätter sig mannen på henne och sörjer. Tills han också dör – av svält. Men dör hanen sätter sig honan bara på honom ett litet tag – sedan tröttnar hon och skaffar sig en ny partner.

Att skippa campingen visade sig vara ett klokt beslut – sju grader visade termometern när vi mitt i natten anlände till ett duggregnigt Christchurch på Nya Zeeland. En riktigt småstad med många mysiga kaféer och kaffebarer (flera ekologiska och fairtrade). Dock inte så mycket mer än det, så efter en dag hämtade vi ut vår hyrbil (den här gången en liten Nissan Pulsar) och körde iväg på väg 73: ”The great alpine highway”.

I Arthurs Pass tog vi in på ett hostel. Kaminen sprakade och alla satt och sörplade på en kopp te i ”vardagsrummet” och om det inte hade vart för den svårfångade nya zeeländska dialekten som kom ur allas munnar hade man nästan kunnat tro vi hamnat i en nordisk fjällstuga.

Nästa dag sken solen för första gången på några dagar och våra svenska gener sa oss att soldagarna ska man ta tillvara på för nästa gång kan vara om typ tre veckor. Så vi vandrade uppför ett fjäll. Och uppför var det verkligen. Men efter två timmar insåg vi att mödan var väl värd när den vidunderliga utsikten bredde ut sig i en sprakande kaskad av färger. Och plötsligt förstod jag varför både Sagan om Ringen-, King Kong- och Narnia-filmerna är till största del inspelade här på Nya Zeeland. Något du förresten blir påmind av överallt. Sagan Om Ringen-affischer, -souvenirer, -guidade turer, med mera, med mera. Men det kanske inte är så konstigt när filmen gav arbetstillfällen åt nästan halva befolkningen och drog in miljardbelopp åt landet.

Franz Josef heter en av Nya Zeelands största glaciärer. På den klättrade vi runt en heldag med isdubbar under kängorna. Ibland fick vi fira oss ner med rep, ibland klämma oss igenom trånga isgångar, ibland hacka oss uppför isbackar. Isen var vacker, skiftande i blå-turkosa toner. Turen var seg med alldeles för många turister på samma is. För mycket lyssna och vänta - för lite göra. Men en kul upplevelse!